Här följer ett urval av de krönikor jag skrivit för Östgöta Correspondenten och Norrköpings Tidningars helgbilaga Paus.
Orakat är tillbaka
20140121
Det tycks som om en lång era av renrakade kvinnokroppsideal är på väg mot sitt slut. Nyheten når mig via en notis om det amerikanska modeföretaget American Apparel, som nyligen visat skyltdockor med könshår under genomskinliga underkläder i ett butiksfönster i New York.
Nu har de knappast gjort detta för jämställdhetskampen. American Apparel gör alltid sitt bästa för att reta upp folk och provocerande reklamkampanjer med bara rumpor och bröst ingår i deras företagskultur. De flesta avfärdar med andra ord pubeschocken som bara ännu ett pr-trick. Men det kommer ändå jämsides med fler tecken på att något är i görningen.
I New York Times magazine skriver journalisten Amanda Hess om hur vi är på väg mot ett mer ”naturligt tillstånd”, såsom det en gång var. En skönhetsikon som Marilyn Monroe behövde aldrig bry sig om hårdföra vaxningar i de nedre regionerna. Det syns tydligt på den berömda sista bilden på henne av svensken Leif-Erik Nygårds, där hon visar hela sin naturlighet.
Men ända sedan bikinin började bli trendig på 60-talet har det ansats mer och mer, allt påhejat av en kosmetikabransch som kunnat hitta på såväl ilskna epilatorer som illaluktande hårborttagingscrèmer och salvor mot inflammationer som följer på trimmandet. När huvudpersonen i 00-talets mest inflytelserika tv-serie Sex and the city, Carrie Bradshaw, fick en ”brasiliansk vaxning” i ett avsnitt 2009 exploderade slutligen trenden med att ta bort varje litet hårstrå. (Avsnittet anses faktiskt vara orsaken till att flatlöss i princip utrotats i USA de senaste åren.)
Men en trend som når sin topp måste också oundvikligen dala. Och nu börjar det alltså bli dags att låta naturen ha sin gång. Amanda Hess hänvisar till håriga modefoton och skriver att till och med porrskådisar vittnar om att ha uppmanats låta håret växa ut, både under armar och nedtill. Porrbranschen är förvisso en ofräsch trendkälla, men eftersom det renrakade idealet lär härstamma just därifrån är det ju ändå en signal. Och det känns riktigt uppfriskande såhär två år efter att en kvinna i publiken till Melodifestivalen dominerade nyhetsflödet på grund av sina orakade armhålor.
Varför ska man bry sig, undrar kanske någon? Kroppshår är väl ändå privat område?
Men kvinnokroppen har inte varit privat på länge. Regelverket kring hur den ska svältas, slätas ut, ansas och behandlas med kemikalier har bara utökats varje årtionde. Att trenden plötsligt går mot ett ingrepp mindre, är faktiskt ett steg i rätt riktning.
Macho män bär kjol
20140312
En bild på rockikonen Iggy Pop iförd klänning och handväska dyker då och då upp i mitt Facebook-flöde. I bilden finns ett litet stycke text. Översatt till svenska lyder den: ”jag skäms inte för att klä mig som en kvinna, eftersom jag inte tycker att det är skamligt att vara kvinna”.
Texten har tillkommit i efterhand och ska kanske inte tillskrivas Iggy, men den säger mycket om vad ”manliga” och ”kvinnliga” kläder signalerar. Kvinnor i byxor, kavajer och skjortor är inga konstigheter. Kostym och slips betyder makt, oavsett kön. Men män i kvinnokläder är för många fortfarande höjden av humor. Det finns ingen makt att vinna för en man i klänning. Bara glåpord.
Det vill säga i vår del av världen. I många kulturer är kjol, klänning eller kaftan bara ett bekvämt mansplagg bland andra.
Att en artist som Iggy Pop inte räds kvinnokläder är logiskt. Rockstjärnor började tidigt leka med gränsen för vad som är manligt och kvinnligt. David Bowies androgyna styling på 70-talet är ett exempel. Mick Jaggers höftvickande och läpptrutande är ett annat.
Men förändringens vindar blåser åter. Rapparen Kanye West bar t ex skinnkjol under en turné för ett par år sen. Stora modedesigners som Raf Simons, Comme Des Garçons och Givenchy har visat kjolar i herrkollektionerna i flera säsonger. Och arbetarkilten vinner allt fler fans bland män. Kilten, som är gjord av ett kraftigt tyg och har fickor för verktyg, erbjuder även en luftig komfort som den vanliga arbetarbrallan inte gör.
Hårknuten har också gått och blivit maskulin. Från att förknippats med rara gummor och Lilla My blev den för några år sen supertrendig när sångerskan Lykke Li gav den en ny kontext. Nu ses ”the manbun” – mansknuten – både på manliga modeller på catwalken och fotbollsstjärnor som Zlatan och David Beckham.
Det är naturligtvis ingen slump att det är macho män som atleter, byggarbetare och rappare som kan bära kjol och hårklut. Ingen ifrågasätter dessa herrars manlighet ändå. Men kanske är det ett tecken på att vi är på väg mot en framtid där det vi kallar ”kvinnligt” inte anses degraderande för män.
Christel Valsinger
Vi delar helst det dåliga
20140214
En vän i mitt facebookflöde uttryckte nyligen sin besvikelse över reaktionerna på en artikelserie hon skrivit som handlade om könsroller. Avsnitten där extrema synpunkter fördes fram renderade tusentals delningar på Facebook och Twitter, medan de som lyfte fram goda exempel knappt delades alls.
En annan vän ställde på sin statusrad frågan om vi alla verkligen måste dela exempel på sexistiska bilder i våra flöden, även om vi gör det i syfte att peka på något som är dåligt? För även om bilderna får en kritisk kontext så borrar de sig också djupare in i våra medvetanden. Och effekten blir en tillvänjning av det som vi från början blev så upprörda över.
Visst är det knepigt? Man vill ju så gärna trycka på dela-knappen när man läser något idiotiskt. Vi dras till det dramatiska och uppseendeväckande. Det vet varenda dokusåpa-producent och det vet tidningsredaktörer. Varje gång vi klickar på en länk till en krönika vi redan vet att vi kommer att avsky eller delar en objektifierande bild av en ung kvinna, så räknas vi in i en besöksstatistik som ger en tydlig signal om vilken typ av innehåll som lockar till sig läsare och besökare. Vi ger också indirekt annonsintäkter till nätpublikationen.
Häromveckan utsågs ”Årets sexist” i en omröstning i bloggen Genusfotografen. Bloggen uppmärksammar sexistisk reklam och vill få oss att reagera starkare på slitna könsroller och skev maktfördelning i bildspråket.
Vinnaren i omröstningen blev ett klädföretag som i en kampanj för en unisexskjorta, låtit de kvinnliga modellerna fotograferas nakna iförda enbart skjortan, medan de manliga modellerna var fullt på klädda. Utnämningen är alltså välförtjänt. Men det har också gett ett i Sverige mindre känt företag väldigt mycket publicitet. Och de där reklambilderna har nog nått långt fler än vad deras egna köpta annonsplatser lyckats med.
Ibästa fall leder uppmärksammandet av ofräscha värderingar till förändring. Att ignorera problem brukar inte hjälpa. Men i sämsta fall glöms det komprometterande sammanhanget bort efter ett tag. Och så har vi bara främjat än mer klick-flirtande dumheter på nätet.
Christel Valsinger